Det ihop med allt annat som varit den sista tiden har helt tömt mig på luft och i torsdags när Andreas var iväg med jobbet satt jag hemma och fulgrät för mig själv. Nu har jag istället försökt stänga av känslorna och fokuserar på uppgiften.
Veterinären blev rätt knäckt när han hörde att hon var halt igen så vi har en tid bokad om två veckor. Jag har dock en liten liten strimma hopp om att det kanske kanske kan vara en hovböld. I fredagskväll åkte jag upp och gjorde ett jodopaxonslag på hoven
och idag hoppas jag att hovslagaren kan komma och titta på det.
Hoppet är det sista som lämnar människan så just nu lever jag i tron om att det är en liten sketen hovböld.
1 kommentar(er)
