Alexandra Nyberg

Motivation och konditionsträning
För ett tag sedan fick jag frågan av en kompis ifall jag aldrig känner för att strunta i att åka till stallet, på det sättet man kan känna att man inte är sugen på att gå till gymmet. 
Jag har funderat lite på det där för jag vet ju hur lätt det är att se ut på mörkret med regnet piskande mot rutan och det blåser storm, då väljer man hellre att ligga kvar i soffan än att ta sig till gymmet. Trots att gymmet är inomhus. Sjukt egentligen. 
För att återgå till frågan, nej jag tappar aldrig motivationen. Jag kan känna att idag blir det blött och kallt i stallet men man har sedan tidig ålder lärt sig att ta på sig, lager på lager och underställ har jag från ca september - april. Antagligen är det för att "skita i det" aldrig kommer vara ett alternativ, det är bara att ge sig dit.
Häromdagen var första dagen jag kände mig trött och inte hade lust att rida, faktiskt. Kroppen var trött, jag hade både sovit och ätit dåligt men så fort jag sätter foten i stigbygeln så har jag glömt allt det där. Ok jag presterar inte lika bra som när jag känner mig i form, men då lägger jag också ambitionsnivån där efter. 
 
 
Igårkväll hade vi hela stora ridhuset för oss själva så vi tränade på galoppen. Ett riktigt konditionspass för oss båda. Nu är det dags att få upp flåset igen och jag var helt skakig i benen efteråt och Corolla gick sakta med sänkt huvud när vi skrittade av. Jag känner dock att jag behöver stärka upp mig själv mer även utanför ridningen (jag har ju vetat det länge, men igår blev det ännu tydligare) för att kunna hjälpa och påverka Corolla så mycket som möjligt. 
 
En hiss-selfie när jag kom hem igår. Hemma strax innan 21.30 och även igår var jag sist kvar på anläggningen. Det är inget konstigt, det är jag ofta och ibland (många gånger) lämnar jag ännu senare, kring 22. 
Om jag känner mig liten och ensam när jag går runt bland alla stora ridhus, stall och övriga byggnader som är helt nedsläckta? Ja det gör jag, men jag har vant mig och tillåter mig aldrig att känna efter.
 
Inspiration och tacksamhet
Jag måste börja med att prata om clinicen igår, vilken inspiration jag fick. Det var så kul att se så duktiga ryttare rida och suget efter att hoppa och träna bara ökade. Samtidigt fylls jag av en stor beundran för hästmänniskor och oss ryttare. Vilket slit och vad mycket vi tvingas offra ibland för att få ihop det och ändå så mycket ödmjukhet när man kommer uppåt i klasserna. Imponerande och hatten av för alla som kämpar där ute!
Nu är jag så taggad på att få rida, trimma och bli bättre. Men, en sak i taget, igångsättningen först..
Igår ringde jag och rådfrågade veterinären och idag började jag trava med Corolla. Jag var på allvar nervös ifall hon skulle kännas ojämn men inte alls, så pigg, mjuk och längde steget och jag hade kunnat trava i all evighet kändes det som. Nu är det bara att hoppas att detta håller i sig, veterinären kommer och kollar henne om två veckor och jag är faktiskt lite nervös inför detta. Samtidigt har jag haft så mycket motgångar det senaste att ingenting förvånar mig längre, ingenting..
 
Idag ringde min klocka 5.50 och 6.15 styrde jag mot stallet för att rida innan Andreas åkte till jobbet. Känslan att starta dagen i skogen med min fina prinsessa, underbart!
Jag känner mig så otroligt priviligerad som har den här möjligheten och får starta dagen på det sättet. Underbart!
Sedan studsade jag hem, glad och lycklig och drack kaffe med Andreas innan han drog till jobbet. 
 
 
Jag älskar att uppleva alla olika årstiderna från hästryggen och varje höst tycker jag att det är så vackert och uppfriskande i skogen. Ingen av bilderna är från idag, det är inte så gult här ännu, ett och annat gult blad ligger på backen men det är också allt.
 
Kärlek till sporten
EM-SILVER till hopplaget igår. Så mäktigt! 
Vilken kärlek till den här sporten alltså, så mycket känslor! Jag vågade knappt titta när Peder red och han gör det så förbaskat bra. Vilket lugn och vilket fokus men framförallt, vilken irdottsman. Jag är mållös. Det är så sårbart, ett endaste litet misstag, lite otur och allt är förstört. Till och med Andreas tyckte det var spännande igår och då är det verkligen spännande, hehe!
 
Bild lånad från svt.se
 
Imorse väckte Sigge oss 6.15, lite tidigt för att vara en lördag men jag åkte direkt till stallet för att släppa ut hästarna och efter gårdagens final i hoppningen kunde jag inte låta bli att pussa lite extra på min stjärna.