Alexandra Nyberg

Måndag 30 maj
Måndag och en ny vecka, för er som jobbar, vi försöker göra något "normalt" av vår tid också.
Inatt har vi sovit gott men runt 8.30 började morgonen med ett mindre kaos då Sigge drog ut sin sond (två gånger!!), blev så ledsen när sköterskan skulle sätta dit en ny och sedan kräktes han ner hela sängen, allting tog lite tid och han blev väldigt hungrig och sedan avslutade han frukosten med att spy ner mig också. Jaja, trots den kaotiska morgonen känner jag mig på gott humör. Solen skiner ute och Andreas är iväg nu, tar hand om Texas och hämtar rena kläder, senare ska jag försöka träna lite och gå till A6 för att införskaffa lite saker som vi behöver, både till mig (typ större bh - panik!!) och till Sigge. 
 
Jag är lite ledsen för att jag missar allt vackert som försommaren bjuder på, varenda cell i hela min kropp skriker efter att få vara ute i naturen och njuta av allt vackert just nu. Ni andra som har den möjligheten - njut!
 
Vägen förbi Järstorp där jag körde varje morgon till jobbet, så vackert! Nästa gång jag får chansen att åka förbi här är allting säkert överblommat.. 
 
 
Jag älskar syrener, det påminner om skolavslutningen och det är den blomma jag tycker luktar godast!
 
Lite lättare om hjärtat
Nu känner jag mig något gladare och lite lättare om hjärtat än tidigare idag. Jag tog en sväng till stallet för att träffa mamma, Clara och även bästa Corolla.
Vi "firade" mamma och fick chans att umgås och prata lite. Ringde även Frida på vägen upp och det var skönt att få prata av sig lite, har verkligen saknat att prata med henne. 
Som balsam för själen att få komma bort lite.
 
Just nu är Andreas iväg och springer en runda och jag är så sugen på att börja springa själv. Jag känner mig i princip helt återställd och det skriker i kroppen efter att få börja träna/springa och framförallt rida. Jag ska dock vara ordentlig och framförallt snäll mot min kropp och låta det ta lite tid. De rekommenderar att man väntar i 8 veckor efter förlossningen innan man börjar rida, annars kan bäckenet ta skada och det är jag ju inte så sugen på. Springa tänker jag börja med så fort det känns bra. I dagsläget går jag lite promenader men kan inte gå för fort, då får jag lite ont men så fort vi får komma hem blir det långpromenader med vagnen och när det känns bra tänker jag börja jogga lite. Åh vad jag längtar!
 
Just nu har jag påbörjat träningen med mammamage appen, skittråkiga övningar men har hört så mycket gott om den så jag tänker traggla igenom den under de veckorna jag har kvar här på Neo.
 
 
Dessa vackra blommor fick mamma idag, underbara blommor till världens bästa mamma!
 
Att vara tacksam och bitter på samma gång
Det är så mycket delade känslor när man bor här på Neo, ena stunden känner jag mig lyckligt lottad över att få ha Sigge på vårt rum och i nästa stund känner jag mig kvävd. Jag hatar att gå upp mitt i natten för att pumpa och ut i korridoren och bort till kylen. Att jag, Andreas och Sigge delar på ett litet studentrum där syret tar slut och vi inte kan öppna fönstret för då blir Sigge kall.
När jag håller mig här inne i vårt rum går det ganska bra och dagarna rullar på, men så fort jag tar mig utanför sjukhusets väggar blir jag påmind om att livet fortsätter där ute. Livet rullar på medan vi sitter i det lilla rummet och tittar på siffrorna som talar om hur bra Sigge andas och om hans puls håller en bra nivå. 
 
Jag är så tacksam att vår lille son är frisk och att vi har möjligheten till förstaklassig sjukvård med underbar personal (tacksamheten över att bo i Sverige har aldrig varit större!) men samtidigt känner jag mig kvävd. När som helst på dygnet kommer sköterskorna in när larmet går och de är så vänliga och underbara men jag avskyr att inte ha något privat, där jag kan stänga dörren om mig och bara få vara jag, utan en massa sköterskor, läkare och pipande larm. 
 
Alla bloggar jag läste förr om andra som väntade barn och som precis har fått får mig att vilja kräkas. Tyvärr blir jag bitter när jag inser att jag hade samma förväntningar och planer som dem om hur allt skulle gå till. Istället sitter jag här, i det lilla syrefattiga rummet med tårar som hotar att komma fram när som helst och hade gjort vad som helst för att få komma hem. Hem till vår underbara lägenhet, borra ner näsan i Texas päls och få gå bort till Corolla. Bara att kunna laga egen mat utan att behöva dela köket med 17 andra par!
Samtidigt ska jag vara tacksam, det finns de som har det så väldigt mycket värre situationer än oss och jag känner att jag inte har "rätt" att känna såhär. Det går i perioder och just nu tycker jag att det är otroligt tungt.