Stoet med stort S

Corolla är enligt Ida (vår dressyrtränare) stoet med stort S. När man är kompis med henne och låter det ske på hennes villkor, då är hon helt fantastisk och jag kan hylla henne i evigheter, men när hon tjurar ihop då gäller det att försöka hålla huvudet kallt på både henne och en själv annars går det aldrig..

För ett par veckor sedan tjurade hon ihop när vi skulle lasta och helt enkelt la sina dryga 500kg på min fot! Inte på tårna som man oftast blir trampad utan på hela foten!
Foten svullnade direkt, blev blålila och den är fortfarande, flera veckor senare, väldigt öm. Ja, hon var rätt billig då..


Ett måste för tovigt hår

 
Nu för tiden hinner jag oftast inte med balsam när jag tvättar håret (Sigge är en otålig pojk), hinner jag med det så är det alldeles för kort tid och mina hårinpackningar jag gjorde regelbundet förr blir allt mer sällsynta (avskyr att erkänna det men så är det) och mitt hår blir ju såå tovigt! Detta leave in är super! Jag lägger i lite när håret är blött och tar sedan handduken i en turban och sedan lägger jag i lite till när det är lite halvtorrt. Det går även lägga i torrt hår. Det blir inte det minsta tungt, doftar underbart och blir lättare att reda ut, perfekt!
 

Helgen i korthet

Min söndag började strax efter 6.00, till den här underbara soluppgången men redan 6.30 var det mulet och grått igen och det är väl så dagen har varit i stort, regning och grå. Min förkylning sitter i och verkar inte vilja ge med sig det minsta, tyvärr..
Därför har jag låtit dagen var lugn och seg med mycket fika och film, perfekt sätt att ta det lugnt på.
 
 
Igår däremot, då hade jag en mer aktiv dag.
Den startade också kl 6.00 men istället för att dra mig i sängen och bebisgosa så åkte jag till stallet och släppte ut hästarna och red på morgonen. Strax efter 7.00 satt jag i sadeln och red i morgonsolen. Corolla var något förvånad och morgontrött men jobbade på riktigt fint sen!
Efter stallet blev det hem, duscha och sedan ner till stan för att fixa lite småsaker snabbt och på kvällen var det sedan 80-års kalas för Inger. 
Efter en aktiv lördag är jag värd att ha en lugn söndag idag!
 
 

Som en ny människa

Igår vaknade jag upp som ett vrak då en förkylning slagit till ordentligt under natten. Så tråkigt att det var just igår eftersom vi skulle gått på babygrupp efter lunch men jag fick bara tänka om. Jag halvsov mig igenom nästa hela dagen men det måste ha gett resultat för inatt sov jag riktigt bra (förutom två st "matpauser") så idag är jag fortfarande förkyld, men så mycket piggare, tack och lov!

Igår smakade inte kaffet någonting, det smakar betydligt bättre idag!


Energiboost i skogen

Igårkväll tog jag och Corolla en tur i skogen i den sköna sensommarkvällen. Vi hade sällskap av Frida och Manne och det var kul att ha någon att rida med igen, har ju ridit själv nästan hela sommaren. Vi galopperade fram och tillbaka på galoppbanan så Corolla fick jobba hårt igår men det behöver hon. Vilken energiboost det blev för mig, kände mig pigg och glad efteråt så då gjorde det inget att Sigge var lite ledsen på kvällen!


När han ler

Det har varit en otroligt jobbig natt, jobbigaste på länge. Sigge har varit täppt i näsan så för hans skull har jag suttit upp och sovit med honom i famnen. Att döma av hans humör just nu verkar han ha sovit ganska bra inatt ändå. 
Precis när man är som tröttast och lite bittert tänker "kan han inte bara somna", då fyrar han av världens leende och jollrar så gulligt. Hjärtat smälter. Den tuffa natten känns plötsligt lite mer avlägsen..
 

Älskar att bo här

Jag älskar att bo här och att varje dag få se himlens alla vacker färger och mönster.
Blir aldrig mätt på det!

Ser ni att vi har kvällssol medan de andra husen ligger i skugga?
Vi bor i det röda, högst upp, med en underbar utsikt!


Söndag

Godkväll, dags att sova. Just nu ser det ut som någon har vänt ut och in på allt i hela lägenheten och det är nästan sant.
Vi sålde en byrå idag och körde bort en annan och köpte en ny. Vi har packat ut allt från de tidigare byråerna men inte fått ihop den nya så det ligger kläder och saker överallt.. Jaja, imorgon blir det ordning hoppas jag!

Förutom kaos i lägenheten hann jag med att rida i kvällssolen. Det blev först lite trim och lydnad över bommar och låga hinder och sedan avslutade vi i skogen, klättrade och galopperade i backar. Underbar avslutning på helgen!

PS. Vad roligt att ni hittat hjärtat och klickar i, det värmer mitt hjärta!


Om ni gillar det ni läser

Tidig söndagsmorgon bara tuppen var mer vaken än jag.. Tralala, hoppas ni känner igen låten och artisten, annars, google it!

Jaja, inte alls vad jag skulle skriva om även om kl 6 är aningen tidigt att gå upp en ledig söndag, även för mig..
Ville mest be er klicka i hjärtat längst ner på mina inlägg (verkar dock bara fungera från mobilen..?) när ni läst om ni gillade det. Några inlägg antar jag att ni gillar eftersom ni återkommer varje dag!
Stort tack!

Dags att somna om..


Peder Fredricson

Drygt ett dygn efter alla andra vill jag påpeka det stora i att Peder Fredricson och All In tog OS-silver. Vad mäktigt och så mycket grattis, han om någon är värd det! Rider mjukt och fint, verkar vara otroligt ödmjuk mot både människor och djur. Han och Malin Baryard är mina favoriter, helt klart.


Nu hoppar vi igen

Igårkväll åkte jag till stallet och hoppade på utebanan i kvällssolen. Första gången sedan februari som vi hoppade tillsammans. Hon kändes så fin och jag hade glömt bort hur kul det var att hoppa, nu längtar jag till nästa gång!
Älskade fina Corolla!
 
 

Att connecta med sitt barn

Något alla pratar om när man väntar barn är den enorma kärleken. Kärleken man känner till sitt barn i samma stund som de "ploppar" ut och all smärta är som bortblåst. Att känslorna skulle svämma över så fort man fick upp den lilla bebisen på bröstet.
Jag önskar att jag kunde säga att det var så, men det var långt ifrån min verklighet.
 
För det första var vi så förvånade att han redan var på väg ut, 9 veckor för tidigt, herregud vi hade varken säng eller bilbarnstol (babyskydd). Sedan fick jag förklarat för mig att en barnläkare skulle vara med under förlossningen och ta bebisen direkt. Mycket riktigt, så fort Sigge föddes tog de honom till akutrummet på Neo. De lyfte upp honom och jag hann se att han hade mycket hår och var geggig sedan tog de honom. Där och då kände jag ingenting. Läkaren gick iväg med Sigge och Andreas följde efter och det enda jag då kände var en stor tomhet över att Andreas lämnade mig ensam i all "röra".
När jag flera timmar senare efter operationen blev inrullad på sängen till rummet med kuvöser kände jag fortfarande inga stora känslor komma över mig. Istället såg jag på den lilla stackaren som låg i kuvös, uppkopplad till sladdar och insåg att andra tog hand om min bebis, jag "behövdes inte längre" och hade faktiskt lite svårt att acceptera situationen. 
 
 
Allt eftersom dagarna gick och vi fick pyssla mer och mer med Sigge, desto mer kom såklart känslorna fram och där och då trodde jag att jag hade tagit honom till mig. Det kanske jag hade, men det var först när vi kom hem som jag verkligen kände hur jag tog mig an honom på riktigt.
Idag känner jag hur hjärtat svämmar över av kärlek till den här lilla och kärleken växer sig starkare för varje dag. 
 
 
Ju längre tiden går, desto mer kan jag analysera mina känslor den första tiden. Jag fick frågan om jag var chockad och ansåg nog att jag inte var det, att jag tog det hela med "ro" och undrade tyst för mig själv varför alla frågade om man ville ha någon (psykolog/kurator) att prata med. Idag tror jag nog att det var just vad jag var, chockad och därför tog jag så lugnt på allting. Hade inte Sigge hamnat på Neo direkt tror jag känslorna hade varit helt andra från början och detta tror jag har bidragit till hur mina känslor är nu. Nu vill jag helst inte lämna honom ifrån mig mer än nödvändigt och trots att det är otroligt skönt och praktiskt att Andreas ger honom mjölk i flaskan när jag är i stallet kan jag inte låta bli och känna ett litet hugg i hjärtat. Innerst inne är jag nog lite rädd för att bli "utbytt" och inte behövas längre, precis som på Neo. Rädd för att känna att han klarar sig precis lika bra utan mig och att jag bara var ett skal som födde fram en bebis åt alla andra att älska och få ta del av.
Jag skyller på hormoner.  
 
 
 

Den efterlängtade jackan

När jag ändå ligger i sängen med bebis på magen som sover oroligt (feberyrar?) så kan jag visa vad jag fick av Sara och Victor igår. Eller jag fick inte, Sigge fick, såklart. Men det känns som jag fick det, jag blev nämligen gladast eftersom jag har klämt på den här fina länge men aldrig köpt den.

Tack Sara och Victor och ännu större tack till Sara som förgyllde min dag med en massa gott prat om allt och ingenting, från barn, lägenheter, hästar, foder och framtidsdrömmar. Högt och lågt, underbart!


Hösten, jag är inte redo än..

Var det hösten som kom nu? Jag är inte riktigt redo för hösten än. Jag drömmer fortfarande om fina dagar på stranden och ljumma kvällar med fina vänner.. På allvar.
Ok hösten är fin och mysig, men inte än och verkligen inte om den bara innehåller regn!

Däremot har jag nu fått sug efter att göra om, eller rättare sagt, göra i ordning här hemma. Ny säng och ny skänk till vardagsrummet är beställd men nu vill jag få ordning på de små detaljerna också, som lampor och lite annat fix.


Från perfekt till kaos på bara några sekunder

Den här dagen började så bra, bebismys i sängen och Andreas väckte mig med en kopp kaffe och frukost framdukad. Mys!
Vi hade en lugn förmiddag och Sigge var glad och tittade på när jag skulle göra lunch, kände mig lätt om hjärtat och att livet var riktigt bra. Hinner bara tänka tanken när Sigge börjar gallskrika och samtidigt kokar dagens lunch, soppa, över och rann ut på hela spisen och ner på golvet.. suck..
 
Sedan var det dags för besök på BVC och vaccination. Stor kille nu, 4780g och 56cm.. Och sedan sprutorna i vardera lår. Hans gallskrik får ju hjärtat att gå sönder och det gör så ont i mig när han blir så ledsen.
Han var något gnällig men somnade sedan och sov i flera timmar och det gick nästan 6 timmar mellan målen(!!), då passade jag och Clara på att baka dumlekakor och se finalen i laghoppningen.
 
I samma stund som Clara gick hemåt vaknade Sigge och har varit helt otröstlig sedan dess. Andreas är ute med sina kollegor och jag har kämpat på här hemma. Vad hopplöst det känns ibland när ingenting hjälper..
För en stund sedan somnade Sigge och jag skulle skynda mig att laga lite mat eftersom jag inte ätit sedan lunch (då halva soppan hamnade på golvet) och i min iver att skynda mig innan Sigge vaknade igen så brände jag maten på spisen. Tur att dumlekakorna innan blev bra i alla fall..
 
 
Förresten, den här lilla rosenbusken lever och frodas i mitt fönster och har gjort i flera veckor nu. Jag har fått så många rosenbuskar tidigare genom åren men ingen har överlevt trots att jag har vårdat dem ömt. Jag hoppas den här lever ett tag till. Vad jag har gjort annorlunda? Ingen aning..

Om

Min profilbild

RSS 2.0