Alexandra Nyberg

Hur allting startade, förlossningberättelse
Tidigt på morgonen fredagen den 13 maj gick vattnet, för att vara lite mer exakt var det strax innan 4 på morgonen. Jag ringde förlossningen och fick en tid för undersökning kl 10.30 samma dag. Samma dag gick jag också in i vecka 31. Väckte Andreas kring kl 6 på morgonen och sa åt honom att avboka de kunderna han hade på jobbet för vi behövde åka in för en undersökning. 
Jag hade googlat lite och trodde att jag skulle få komma hem sedan och bli sjukskriven några veckor. Därför åker jag in i klänning och med min handväska, totalt oförberedd alltså.
Packa en BB-väska? Eh nej, det skulle jag och min barnmorska prata om på kommande möte (två veckor framåt i tiden). 
 
På förlossningen blir jag undersökt och allt ser bra ut och de kommer behålla mig för observation ett par dagar och sedan blir jag sjukskriven och händer det inget så blir jag igångsatt vecka 36 + 0. Jag tar snabbt upp almanackan och konstaterar att det skulle vara fredagen den 17 juni (nu på fredag), veckan innan midsommar, mysigt med en midsommarbebis!
 
Vi blir inlagda på BB för observation och Andreas åkte iväg för att bunkra upp med frukt, godis, tidningar osv. Själv blev jag nästan tårögd när jag insåg att jag skulle behöva ligga i det där tråkiga rummet ensam i ett par dagar. 
När Andreas kommer tillbaka drabbas jag av tillfällig panik, jag som gärna vill ha allting skrivet på en lista, planerat och ha kontroll kände mig nu väldigt lost, vi skulle ju på förlossningskurs på måndagen, jag kunde inte föda nu. Jag var verkligen inte förberedd på detta. Jag fick en plötsligt gråtattack och Andreas gjorde sitt bästa för att lugna mig och övertyga mig om att vi är på bästa stället, de kommer ta hand om mig nu oavsett vad som händer. 
 
Senare på eftermiddagen/tidig kväll fick jag kraftiga sammandragningar och jag åkte ned till förlossningen igen, en ny undersökning av läkare och sedan en spruta som skulle lugna livmodern, den höll i ca 2-3 timmar.
Platsbristen gjorde att jag på lördag morgon fick åka upp till BB igen och ännu en gång gav sig Andreas iväg för att få lite saker gjorda och då passade mamma på att komma förbi och hälsa på en stund.
Mamma hann precis gå innan jag började må dåligt och kräkas och sammandragningarna ökade igen. Jag smsar Andreas lite snabbt och ber honom skynda sig och då ringer han upp och säger "om du undrar varför jag är sen så har jag precis plockat upp en gammal tant, hon är förvirrad och antagligen dement och vi har åkt runt i Huskvarna och letat efter hennes man. Jag tror inte hon har någon man, kan du kolla med en sköterska var man kan släppa av henne?" - Jag tror inte det är sant, hade försökt hålla mig lugn och cool men nu fick jag ett bryt och sa till honom att ringa polisen eller bara ställa henne någonstans, var som helst bara han kom snabbt. 
Tack och lov förstod Andreas allvaret i situationen och kunde snabbt lämna tanten hos polisen och när han sedan kom började det dra ihop sig ordentligt och jag fick åka tillbaka till förlossningen igen.
 
Klockan var ca 15 och det gjorde så ont, det var det värsta jag varit med om. Bad om bedövning och när narkosläkaren väl kom hade det gått så långt så då kunde jag inte längre få bedövningen! 
Jag avundas alla som hyllar olika bedövningar, ja jag hade lustgas, såklart, jag upplevde dock inte att det var så bra som alla andra säger.. Smärtan var olidlig och jag tänkte bara på att få det överstökat så jag slapp ha ont mer. 
 
17.57 var han ute, vår Sigge, 42 cm lång och vägde 1585g, i vecka 31 +1, 9 veckor för tidigt. Barnläkaren stod redo och tog honom direkt in till akutrummet för undersökning för att sedan lägga honom i kuvös. Stackars Andreas visste inte vad han skulle göra men jag sa åt honom att gå med läkaren. Själv hamnade jag i någon typ av chock och frös och hela kroppen skakade och strax därpå rullades jag in på operation där jag låg i säkert två timmar och svävade mellan vaket och sovande (?) tillstånd. Rullades ut igen och hamnade på rummet där jag var alldeles ensam, fick höra att Andreas var med Sigge och jag skulle få hälsa på när bedövningen släppt och jag mådde bättre. 
 
Jag ringde tillslut en sköterska och bad henne hämta Andreas och sedan rulla in mig till salen där Sigge låg, jag minns det knappt. Jag var yr och hög på smärtstillande och frös fortfarande och hade inte ätit på hela dagen. Sigge såg jag inte mycket av heller, han låg i kuvösen med slangar, dropp och andningshjälp och diverse olika skärmar som visade hur han mådde. 
 
Efter besöket hos Sigge fick vi äntligen äta och fira, så otroligt gott! Jag var helt slut och klockan var runt 12 på natten. Jag hade där och då, fortfarande inte fattat att vi hade rett ut en förlossning och fått en son..
 
Livets måltid!
Vecka 33
Godmorgon, eller morgon skulle jag inte vilja kalla det längre, men idag har jag inte gjort mig i ordning ännu, även om det snart är lunchdags för Sigge. Jag sitter och slötittar på nyhetsmorgon och Prins Oscars dop, det känns dock lyxigt att få se på nyhetsmorgon varje dag.
Idag var det två veckor sedan vi åkte in till förlossningen (ett inlägg om det kommer) men idag blir Sigge också 33 veckor (imorgon 2 veckor sedan han föddes). Mycket krångligt det där med ålder på en bebis som är för tidigt född. 
Vi hoppas på att få hemsjukvård så snart som möjligt och det brukar de tillåta från och med vecka 35 (bebisens vecka 35) och det betyder att det är två veckor kvar. Vi räknar ner och har det datumet som "mål", vi måste ha ett mål för att orka, så vi ser ett slut på det, men är också väl medvetna om att vi kan bli kvar här längre, men vi tänker positivt.
 
 
Fina blommor från Andreas jobb.
Sigge ♥ 160514


 
Min mamma har alltid sagt att man ska vara ute i god tid och detta tog han fasta på, vår lille Sigge. Förra lördagen bestämde han sig för att titta ut, 9 veckor för tidigt. ♥