Jag tänker ofta på det här med stressen vi många säkert upplever nu och som vi inte är medvetna om att vi lever med, hela tiden, varje dag. Ta det här med att alltid ha ljud omkring sig, folk omkring sig på jobbet, radio, musik när vi tränar och ljudet av bilar och bussar när vi går till och från jobbet. Det är sällan nu för tiden som det är riktigt tyst runt omkring oss.
Därför tycker jag att det är så underbart att den här årstiden bara skritta iväg på långa tyglar i skogen, inte prata med någon, bara jag och Selim. Låta honom gå på långa tyglar och bestämma vägen. Ibland börjar han trava och då får han göra det och vill han falla in i galopp är det också okej. Annars skrittar vi runt där i skogen, lyssnar på fågelkvittret och känner doften av allt som fortfarande håller på att slå ut. Förundras över hur lite som egentligen behövs för att man ska känna sig löjligt tillfreds med livet. Just där och då, när allt känns som en idyll, då tycker jag synd om alla andra som inte får uppleva det där. Den där stunden av tystnad, i harmoni med hästen och naturen och bara vara. Jag tycker synd om alla som inte får den livskvalitén med sin bästa vän en vanlig vardagkväll i maj.
0 kommentar(er)
