För ett tag sedan fick jag frågan av en kompis ifall jag aldrig känner för att strunta i att åka till stallet, på det sättet man kan känna att man inte är sugen på att gå till gymmet.
Jag har funderat lite på det där för jag vet ju hur lätt det är att se ut på mörkret med regnet piskande mot rutan och det blåser storm, då väljer man hellre att ligga kvar i soffan än att ta sig till gymmet. Trots att gymmet är inomhus. Sjukt egentligen.
För att återgå till frågan, nej jag tappar aldrig motivationen. Jag kan känna att idag blir det blött och kallt i stallet men man har sedan tidig ålder lärt sig att ta på sig, lager på lager och underställ har jag från ca september - april. Antagligen är det för att "skita i det" aldrig kommer vara ett alternativ, det är bara att ge sig dit.
Häromdagen var första dagen jag kände mig trött och inte hade lust att rida, faktiskt. Kroppen var trött, jag hade både sovit och ätit dåligt men så fort jag sätter foten i stigbygeln så har jag glömt allt det där. Ok jag presterar inte lika bra som när jag känner mig i form, men då lägger jag också ambitionsnivån där efter.
Igårkväll hade vi hela stora ridhuset för oss själva så vi tränade på galoppen. Ett riktigt konditionspass för oss båda. Nu är det dags att få upp flåset igen och jag var helt skakig i benen efteråt och Corolla gick sakta med sänkt huvud när vi skrittade av. Jag känner dock att jag behöver stärka upp mig själv mer även utanför ridningen (jag har ju vetat det länge, men igår blev det ännu tydligare) för att kunna hjälpa och påverka Corolla så mycket som möjligt.
En hiss-selfie när jag kom hem igår. Hemma strax innan 21.30 och även igår var jag sist kvar på anläggningen. Det är inget konstigt, det är jag ofta och ibland (många gånger) lämnar jag ännu senare, kring 22.
Om jag känner mig liten och ensam när jag går runt bland alla stora ridhus, stall och övriga byggnader som är helt nedsläckta? Ja det gör jag, men jag har vant mig och tillåter mig aldrig att känna efter.
0 kommentar(er)
