Igår, första dagen, positivt överraskad och såå lättad.
Idag, gråt och gallskrik när vi klev innanför dörren. Gråt på de andra barnen och lite lätt stressade i vissa situationer gjorde att mitt hjärta slets itu. Ska han stå ut med detta? Varenda dag? Gör jag rätt som lämnar honom här, kommer de förstå honom så som jag förstår honom?
Det fanns andra, större barn, som var elaka och där och då ville jag bara gå hem med Sigge. Jag vill skydda honom från allt ont och elaka skitungar hör dit. Jag vet att det inte går, det fungerar inte så men det är så jag känner. Känslorna
rusar i kroppen och jag trodde jag var en cool mamma men det är helt uppenbart fel. Tårarna har runnit hela eftermiddagen och känslan av maktlöshet är enorm. Jag vill slita tag i personalen och berätta för dem hur viktig Sigge är för mig, hur speciell
han är och att de måste ta hand om honom som om det vore deras egna barn. Förståndet säger åt mig att inte nämna de orden för personalen, de vet nog att alla barnen är sina föräldras ögonstenar och jag ska bara lita på att de kan sitt jobb och
har koll.
Så nu ligger jag på spikmattan, tar djupa andetag och tänker positiva tankar. "Imorgon blir en bra dag, elaka barnen kommer vara snälla och gråten byts ut till skratt."
Kanske är det min brist på sömn de senaste två åren som gör sig påmind nu? Alla spänningar tar ut sin rätt, ja så är det nog. Jag överreagerar inte utan jag bara reagerar efter en tid av outtröttligt kämpande.
Och så lite mammakänslor på det.
Bäst att sova.
Godnatt!
0 kommentar(er)
