Det är så mycket delade känslor när man bor här på Neo, ena stunden känner jag mig lyckligt lottad över att få ha Sigge på vårt rum och i nästa stund känner jag mig kvävd. Jag hatar att gå upp mitt i natten för att pumpa och ut i korridoren och bort till kylen. Att jag, Andreas och Sigge delar på ett litet studentrum där syret tar slut och vi inte kan öppna fönstret för då blir Sigge kall.
När jag håller mig här inne i vårt rum går det ganska bra och dagarna rullar på, men så fort jag tar mig utanför sjukhusets väggar blir jag påmind om att livet fortsätter där ute. Livet rullar på medan vi sitter i det lilla rummet och tittar på siffrorna som talar om hur bra Sigge andas och om hans puls håller en bra nivå.
Jag är så tacksam att vår lille son är frisk och att vi har möjligheten till förstaklassig sjukvård med underbar personal (tacksamheten över att bo i Sverige har aldrig varit större!) men samtidigt känner jag mig kvävd. När som helst på dygnet kommer sköterskorna in när larmet går och de är så vänliga och underbara men jag avskyr att inte ha något privat, där jag kan stänga dörren om mig och bara få vara jag, utan en massa sköterskor, läkare och pipande larm.
Alla bloggar jag läste förr om andra som väntade barn och som precis har fått får mig att vilja kräkas. Tyvärr blir jag bitter när jag inser att jag hade samma förväntningar och planer som dem om hur allt skulle gå till. Istället sitter jag här, i det lilla syrefattiga rummet med tårar som hotar att komma fram när som helst och hade gjort vad som helst för att få komma hem. Hem till vår underbara lägenhet, borra ner näsan i Texas päls och få gå bort till Corolla. Bara att kunna laga egen mat utan att behöva dela köket med 17 andra par!
Samtidigt ska jag vara tacksam, det finns de som har det så väldigt mycket värre situationer än oss och jag känner att jag inte har "rätt" att känna såhär. Det går i perioder och just nu tycker jag att det är otroligt tungt.
0 kommentar(er)
