Innan Corolla blev skadad fick jag varje dag påminna mig om att känna tacksamhet för varje dag jag kom till hagen och såg att hon hade alla fyra benen i behåll och var pigg och glad. Jag var tacksam, det var jag. Ändå inser jag idag att jag nog inte var tillräckligt tacksam som förstod hur lyckligt lottad jag var..
Det gör ont i hjärtat när jag inser att sadeln som var på gränsen till för trång innan, nu är alldeles för vid och hur dålig kondition hon har. Det känns som hon tynar bort..
Jag längtar till söndag då vi äntligen ska få släppa henne på bete och hoppas hon kommer njuta av sina 8 veckor i stor, kuperad hage, det är hon verkligen värd och det minsta jag kan göra för henne.