Något alla pratar om när man väntar barn är den enorma kärleken. Kärleken man känner till sitt barn i samma stund som de "ploppar" ut och all smärta är som bortblåst. Att känslorna skulle svämma över så fort man fick upp den lilla bebisen på bröstet.
Jag önskar att jag kunde säga att det var så, men det var långt ifrån min verklighet.
För det första var vi så förvånade att han redan var på väg ut, 9 veckor för tidigt, herregud vi hade varken säng eller bilbarnstol (babyskydd). Sedan fick jag förklarat för mig att en barnläkare skulle vara med under förlossningen och ta bebisen direkt. Mycket riktigt, så fort Sigge föddes tog de honom till akutrummet på Neo. De lyfte upp honom och jag hann se att han hade mycket hår och var geggig sedan tog de honom. Där och då kände jag ingenting. Läkaren gick iväg med Sigge och Andreas följde efter och det enda jag då kände var en stor tomhet över att Andreas lämnade mig ensam i all "röra".
När jag flera timmar senare efter operationen blev inrullad på sängen till rummet med kuvöser kände jag fortfarande inga stora känslor komma över mig. Istället såg jag på den lilla stackaren som låg i kuvös, uppkopplad till sladdar och insåg att andra tog hand om min bebis, jag "behövdes inte längre" och hade faktiskt lite svårt att acceptera situationen.
Allt eftersom dagarna gick och vi fick pyssla mer och mer med Sigge, desto mer kom såklart känslorna fram och där och då trodde jag att jag hade tagit honom till mig. Det kanske jag hade, men det var först när vi kom hem som jag verkligen kände hur jag tog mig an honom på riktigt.
Idag känner jag hur hjärtat svämmar över av kärlek till den här lilla och kärleken växer sig starkare för varje dag.
Ju längre tiden går, desto mer kan jag analysera mina känslor den första tiden. Jag fick frågan om jag var chockad och ansåg nog att jag inte var det, att jag tog det hela med "ro" och undrade tyst för mig själv varför alla frågade om man ville ha någon (psykolog/kurator) att prata med. Idag tror jag nog att det var just vad jag var, chockad och därför tog jag så lugnt på allting. Hade inte Sigge hamnat på Neo direkt tror jag känslorna hade varit helt andra från början och detta tror jag har bidragit till hur mina känslor är nu. Nu vill jag helst inte lämna honom ifrån mig mer än nödvändigt och trots att det är otroligt skönt och praktiskt att Andreas ger honom mjölk i flaskan när jag är i stallet kan jag inte låta bli och känna ett litet hugg i hjärtat. Innerst inne är jag nog lite rädd för att bli "utbytt" och inte behövas längre, precis som på Neo. Rädd för att känna att han klarar sig precis lika bra utan mig och att jag bara var ett skal som födde fram en bebis åt alla andra att älska och få ta del av.
Jag skyller på hormoner.
0 kommentar(er)
