Alexandra Nyberg

Lyckan i att lätta från marken med sin bästa vän
Idag prövade jag att hoppa några språng med Selim, 4-5 språng på 50-60 cm och sedan avslutade vi med ett språng på 70 cm och han sög tag i hindren och flög över. Vilken lycka, hos både honom och mig. Efter sista hindret bjöd han dessutom på en hel bockserie och frustade glatt. Jag valde att nöja mig där, när det kändes bra och var roligt. Dessutom vill jag inte belasta honom för mycket så det här var alldeles lagom. Vi har inte hoppat sedan september, så det var riktigt roligt att det kändes så bra idag, hoppning är ju en färskvara och Selim som kan vara världens fjant tvekade inte en enda gång.
 
- Bild från förra påsken
 
Får tårar i ögonen när jag tänker på att vår fortsatta tid tillsammans, vårt öde, vilar i någon annans händer. Något jag inte kan påverka och det får mig att vilja skrika och vara arg, ge någon skulden för det här och andra dagar vill jag bara gråta, krypa ner under täcket och inte kliva upp förrän jag får goda besked.